Fårömålet



        kännetecken      ord     y blir till ö    artiklar    bestämd form    

        ha & hann     fyrkasussystemet    fårömålet idag   länkar  

 


Kännetecken


Vid första anblicken av lite äldre Fårömål så kan den se avvikande och svårförståelig ut. En mening som: ”
hissa reianar varu fyr braidar”, ”dair varu tvair” eller ”dair toku myssuna av si”, kan verka väldigt främmande det gutamål vi känner till av idag. Denna fårögutniska kan sägas höra till den mer genuina gutniska som var mycket likt den gamla forngutniskan.

 

Vad som främst språkligt kännetecknar Fårömålet är a-ändelsen i verb såväl som i feminina substantiv. ”Kaupa” istället för ”kaupe”, ”peika” eller ”peikå” istället för ”peike” (denna ändelse är ett ljud någonstans mellan å och a och är svår att återge exakt i skrift). Detta uppfattas ibland som ett svenskt inslag och påverkan, medan man tror att e-ändelsen är den korrekta och mer äldre gutniskan. Det är faktiskt motsatsen. Fårömålet är det mål som har kvar mest drag av den gamla forngutniskan. Detta är extra tydligt i äldre uppteckningar, som ex. Säves ordsamlingar publicerade i Gotländsk ordbok. I 1800-talets Fårögutniska kan man hitta många av de gamla forngutniska formerna.

Exempelvis ordet "de" som i dagens gutamål heter blott ”di”. Detta ord var i Fårömålet indelat i genus och kunde alltså ha tre olika varianter. Var det femininum hette det ”dar”, maskulinum ”dair” och neutrum ”daun”. Alltså ”dair gar” (de går), om det rörde sig om maskulina ord som ex. pojkar el. hästar . Gutniska ord är nämligen idag såväl som förr indelade i feminina, maskulina och neutrala. Även räkneord var indelade i genus. Ex. hette två i femininum ”tvar”, maskulinum ”tvair” och neutrum ”tu”. Det är således neutrumformen som blivit enarådande i dagens gutamål. Man sa alltså ”tvar peikur”, ”tvair sorkar” och ”tu hus”. Dessa former var  likadana på 1300-talets Gotland som för 100 år sedan. 

 

Ordet för där är i fårömålet ”dar”, även detta en kvarleva från forngutniskan, medan man på övriga Gotland säger ”der” som med största sannolikhet kom in från danskan. Dessutom bevarade man väl det grammatiska system som forngutniskan använde sig av; fyrkasussystemet. Ett system som gjorde att ord fick varierade ändelser beroende på var i meningen det stod eller vilket ord som stod innan.