Fårömålet

        kännetecken      ord      y blir till ö    artiklar    bestämd form    

        ha & hann     fyrkasussystemet    fårömålet idag   länkar  

Ha & hann

Det som är i dagens gutamål är ”ha” (hon), hette faktiskt ”han” i äldre gutniska, medan maskulinformen skrevs ”hann”. Betänk då att femininum hade lång vokal vilket gav ett ”haan”-uttal, inte som det svenska ordet han. I gutniskan uttalades och skrevs maskulinformen ”hann”. I Gutalagen skrivs faktiskt ibland ”haan” för femininum (hon) för att markera den långa vokalen. Fortfarande på 1800-talet finns belägg på att man sa ”haan” för ”hon”.   Alltså: maskulinum - kort vokal, femininum - lång vokal.

I svenskan såväl som de andra nordiska språken har femininum alltid varit ”hon”/”hun”. Gutniskan är ett alldeles speciellt undantag. Frågan är bara hur långt tillbaka i tiden denna ”haan”-form går, eftersom  ”hun/hon”, räknas som fornnordiska former. Är det en tidig fornnordisk eller pre-fornnordisk form?

Alltså föll ett ”n” i femininum och blev till ”ha”. Så är fallet i många feminina former. Även ”soli” (solen) och  obestämd artikel i femininum ”a” (en), hade egentligen en n-ändelse, ”soli” hette ”solin” och uttalades långt liknande  ”haan”, alltså ”soliin”. Artikeln ”a” heter egentligen ”ain” vilken finns bevarad i det feminina räkneordet för en.

Maila mig!